onsdag 9 april 2014

Stora FP-framgångar i Regeringens ekonomiska vårproposition 2014!

Mindre barngrupper i och stärkt inspektion av förskolan
Regeringen satsar 200 miljoner kronor årligen 2015-2017 på att öka kvaliteten i förskolan. Medlen ska gå till att stärka Skolinspektionens verksamhet och göra det möjligt att inspektera inte bara kommuner, utan också förskolor på plats, till att höja kompetens hos förskollärare och förskolechefer samt till att få mer personal i förskolan.

Mindre klasser genom Lågstadielyftet Lågstadiet lägger grunden för elevens framgång under resten av skoltiden och därför ska lågstadieeleverna få mer tid med skickliga lärare. Lågstadielyftet innebär 2 miljarder kronor per år till skolorna för att höja kvaliteten på undervisningen i lågstadiet (inklusive förskoleklassen). Skolorna får möjlighet att använda statsbidraget för att exempelvis minska storleken på klasserna, ha fler lärare i klassrummet, ha fler halvklasstimmar eller anställa fler speciallärare. Hur det ska användas bestäms av kommunen/friskolan. Dessutom ska fler lågstadielärare utbildas.

Tioårig grundskola med skolstart vid sex års ålder Tidiga insatser är avgörande för att fler elever ska lyckas i skolan. Grundskolan ska bli tioårig och skolstart vid sex års ålder ska införas, genom att förskoleklassen inte bara blir obligatorisk utan en ny årskurs 1 i ett fyraårigt lågstadium i grundskolan. Med ett fyraårigt lågstadium kan fler elever nå kunskapskraven. Reformen, t.ex. de utökade rättigheter som följer av att förskoleklassen blir en del av grundskolan, beräknas kosta ca 1,4 miljarder kronor per år. Det ska kunna införas läsåret 2017/18.

Mer stöd till elever som behöver det Kommunerna ska bli skyldiga att erbjuda elever både läxhjälp och sommarskola framöver. Alla elever har inte tillgång till stöd och hjälp hemifrån, men skolan måste se till att alla elever, oavsett bakgrund, får det stöd de behöver. Kommunerna ska bli skyldiga att erbjuda elever både läxhjälp och sommarskola framöver. och för detta föreslås 500 miljoner kronor per år. Dessutom ska fler speciallärare utbildas för att fler elever ska kunna få stöd i skolan.
Betyg och bedömning Betyg ska införas i årskurs 4 läsåret 2016/17. Svenska elever får fortfarande betyg relativt sent medan många länder i Västeuropa ger betyg redan i lågstadiet. Betyg innebär tydlig information till elever och föräldrar och för att fler elever ska nå kunskapsmålen behövs det bättre uppföljning av elevernas kunskaper för att skolan sen ska sätta in rätt stöd och stimulans. Det ska också finnas kunskapsmål i läsning för årskurs 1 och nationella prov ska delvis rättas centralt och digitaliseras.

Nyanlända och utrikesfödda elever Nyckeln till att lyckas i skolan är goda kunskaper i svenska. Det gäller inte minst elever som är nyanlända och andra elever med utländsk bakgrund. Flera förslag handlar om dessa elever, bl.a. ska nyanlända elever under de första fyra åren få totalt ca 400 fler lektioner i svenska.

Matematik och NO Grundläggande kunskaper i matematik behöver alla i vardagen och matematikkunskaper är en förutsättning för många högskoleutbildningar. För att förbättra resultaten i matematik har Regeringen har utökat undervisningstiden i matematik med en timme i veckan i lågstadiet. Regeringen har också presenterat en motsvarande utökning i mellanstadiet fr.o.m. 2016/17 och nu presenteras aviseras en liknande utökning för högstadiet, även det fr.o.m. 2016/17. Fler lärare i matematik, NO-ämnen och teknik ska utbildas också.

10 000 fler platser i högskolan För att möta ett framtida behov av fler lärare och förskollärare kommer lärar- och förskollärarutbildningarna att byggas ut. Regeringen gör även satsningar för att möta framtida behov av specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Utbyggnaden kommer ske successivt med mer resurser till universitet och högskolor från 2015. År 2018 motsvarar detta mer än 10 000 fler utbildningsplatser.

#utbpol #val14 #våp14
 

onsdag 24 april 2013

How the church is becoming the legislative power


Today the Parliamentary Assembly Council of Europe is debating a report called “Violence against religious communities.” An innocent title hiding a veritable Pandora’s Box – only with the difference that this has no “Hope” written in the bottom of it. Below you will find my speech as speaker on behalf of the liberal group ALDE.

 
Madam President, this report, or rather rapporteur, have indeed been allowed to stray very far from the motion that initially was tabled. The ALDE-group tried yesterday to make the assembly aware of this and to take the report off the agenda. That would have been the wisest thing to do, and we need to be much more cautious and pro-active as members during the preparation of a report to safe guard the intention of the motion, as this is not the only report that in the hand of the rapporteur has taken a different road than the signers of the motion planned. But here we are now, debating something which if it goes through will be in breach with everything this assembly stands for – Human rights, Democracy and Rule of Law.

 
The voters in each nation decide which parliaments they want. These elected parliaments pass laws. To me that is the only acceptable procedure.

 
What this report tries to do is to pass on that legislative power to the church. In paragraph after paragraph the rapporteur seeks to undermine the national legislative powers, international conventions and agreements.

 
The motion aimed to promote the development of human rights in relations with third countries within the framework of political dialogues as well as to support initiatives aimed at promoting dialogue among religious communities in the Middle East.

 
Instead, 16 of 25 paragraphs are devoted to the protection of freedom of thought, conscience and religion. Furthermore it does not respect the European Convention on Human Rights. It would re-open the debate on conscientious objection, which was already debated in 2010 and heavily changed by our members - by for example, allowing refusal to provide lawful family planning services, to marry gay couples, bereave children their right to a balanced and objective education.

 
The rapporteur quotes the Edict of Toleration of the year 313, I wish the rapporteur also would have studied relevant jurisprudence by the European Convention of Human Rights closer to our days.

 
The ECHR guarantees an absolute right to freedom of thought, conscience and religion. HOWEVER – it does not allow manifesting the religion if it would go against the law in the country. It says it is necessary to ensure “the protection of the rights and freedoms of other”. But with these suggestions we would in fact sign off the protection of women’s’ reproductive health. One might argue that it must be up to the individual doctor to perform an abortion – but take Italy as an example. In Italy abortion is legally allowed, but as the Catholic Church hold such a strong grip of the people and society – it is practically impossible for a woman to obtain it. The Ministry of Health of Italy released a report in 2007, according to which 70% of all obstetricians / gynecologists are objecting to provide this service. Human rights activists working in Italy report that figures have increased since the report.

 
This report is nothing short of an offence to the heritage of this Assembly and yet another sign of the continuous attempts of the church to put itself above the law.

 

 

fredag 8 mars 2013

Tips från den feministiska coachen

Krönika 8 mars, Nerikes Allehanda


Den 8 mars firas den Internationella kvinnodagen så därför ägnas denna krönika åt tips jag önskar jag fått som ung tjej. Det hade besparat mig ångest, ilska och sannolikt också gjort att jag gjort annorlunda val genom livet. Så till alla unga damer därute – här kommer tips från den feministiska coachen;

 
Grundtipset;

Tjejer – hjälp varandra att ta er naturliga plats. Backa inte för någon!

Det hör ungdomen till att man inte vill se att det finns strukturer i samhället som begränsar pga. kön. Alla vill vi vara unika individer som styr och äger våra liv. Själv hade jag så fullt upp med att vara ”individen Tina” att jag länge inte såg att det krävdes mer och annorlunda saker av mig och de andra tjejerna än av killarna i klassen. Ännu längre tog det att komma underfund med att det inte räckte med att fräsa ifrån mot killarna för det var ofta tjejer som hjälpte killarna behålla sitt övertag. Man är så mån om att inte skapa ”oro” att man hellre trycker till den som vill förändra saker, än själva deltar i förändringen. Förhoppningsvis har USA:s f.d. utrikesminister Madeleine Albright rätt i att ”There’s a special place in hell for women who don’t help eachother.”

Tips nr 2;
Sätt press på ledningen!

En annan sak jag önskat jag förstått är att jag inte kunde förändra ensam och att det faktiskt inte ens var mitt ansvar att se till att skolan gav tjejer lika mycket utrymme på lektionerna, trygghet på rasterna och möjligheter generellt – det ansvaret var och är lärarnas och rektors.

Så granska jämställdhetsplanen som ska finnas på varje skola. Se till att det är ett levande dokument som följs och uppdateras. Kräv att lärarna och skolledningen förstår och aktivt använder sig av genusanalyser så att alla elever oavsett kön får det utrymme och stöd man har rätt till – utan ursäkter, bortförklaringar och förringande kommentarer.

Tips nr 3;
- Välj en partner som räknar dina åsikter och din vilja som jämbördig och som tar det för naturligt att dela ansvar och arbete.

Både när jag som småbarnsmamma jobbade på reklambyråer och nu som riksdagsledamot, får jag ofta frågan ”Hur klarar du familjen?”, ”Hur hinner du med?” Mitt svar är alltid detsamma – för att jag vill och för att jag valde rätt fader till mina barn. En man som var vuxen nog att inse att det faktum att jag ville och kunde inte förminskade hans egna viljor och kunnanden.

Egentligen är detta tre tips som gäller över allt - i familjen, i fritiden, i arbetslivet. Hjälp varandra. Se och kräv din rätt. Backa inte för någon som vill dig illa. Se till att makten tar sitt ansvar. Välj en stöttande partner. Och framför allt – tro aldrig att jämställdheten är färdig och ett avslutat kapitel. Den är ett demokratiprojekt som ständigt måste arbetas på, överallt och av alla generationer. 8 mars är en dag att minnas kvinnors rättigheter men egentligen borde alla dagar ägnas åt att främja demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. För det är det det handlar om. Jämställdhet. En mänsklig rättighet.

onsdag 27 februari 2013

Ännu ett förryckt förslag om skolan från socialdemokratin


En del av min livsfilosofi går bl a ut på att det är bra om var och en ägnar sig åt det man just är bra på. Jag äger ett hus, men jag drar inte rör eller el - för det finns det de som kan och har utbildning för. Det är en bra princip både för resultatet och sysselsättningen om var och en får ägna sig åt det man ska. Socialdemokraternas senaste skol(för)slag går ut på att man ska skriva ett kontrakt mellan skolan och elevernas föräldrar som ska ersätta de individuella utvecklingsplaner och skriftliga omdömen som lärarna idag upprättar för varje elev. Målet att frigöra lärarna från onödig administration och dubbelarbete är vällovlig och följer det förslag som Folkpartiet drivit länge och som alliansregeringen nu utreder för att sjösätta inom kort – men exakt hur tror socialdemokraterna att ett föräldrakontrakt skulle lösa detta? På vilket sätt blir det mindre administration för lärarna och på vilket sätt förbättrar det resultatet för eleverna?

 
Tidigare har man bland annat lagt förslag om skolplikt till 18 år för att lösa avhoppen från gymnasiet – tydligen utan att ens reflektera över att de flesta elever är 19 år innan de är klara med gymnasiet, och utan att överhuvudtaget fundera på hur en skoltrött elev blir mindre skoltrött och mer prestationsinriktad med en plikttjänstgöring? Nu kommer kontrakttjänst för föräldrar, med ungefär samma precision. Att försöka säga att man är ett regeringsdugligt parti och att skolan är en av de viktigaste frågorna i valet, samtidigt som man kommer med förslag av denna typ borde te sig helt obegripligt och oseriöst av alla med minsta insikt i skolans utmaningar.

 
Att fd skolminister Ibrahim Baylan (S), nu menar att det är viktigt ”att föräldrarna och eleverna vet ungefär vad som förväntas av dem och att skolan kan tala om vad som förväntas hemifrån”, tyder på att det var länge sedan Baylan var skolminister för han har uppenbarligen missat den nya skollagen och det nya betygssystemet som tydligt talar om för varje lärare exakt vad som förväntas av varje elev vid varje kurs.

 
Jag kan nästan inte hålla mig innan jag får veta vad som blir nästa rafflande och nytänkande förslag på skolans område från socialdemokraterna för detta känns som en äkta cliff-hanger - det måste ju bara komma mera!

 

Och nu vet vi att även rektorerna inte gillar kommunaliseringen!


I UR:s avsnitt ur Rektorerna som sänds idag, (SVT2 kl 20.00 och har ni missat tidigare avsnitt så se dem på Play!) utspelar sig följande;

”Lina Axelsson, rektor på Ronnaskolan i Södertälje har stämt träff med kommunens utbildningsdirektör. Tillsammans ska de diskutera skolans framtid och spåna idéer kring hur Ronnaskolan kan utvecklas. Eller det är i alla fall vad Lina Axelsson tror.

Lina Axelsson argumenterar för att skolan ska satsa på en utökad timplan, men utbildningsdirektören är inte intresserad av att lyssna på hennes förslag. Kommunen har redan fastnat för en annan idé - ”tvålärarmodellen” som bygger på att det alltid är två lärare i klassrummet.


Utbildningsdirektören Peter Fredriksson betonar att ”politiken” är mycket intresserad av testa tvålärarmodellen och när Lina Axelsson inte vill ge sig om förslaget med den utökade timplanen skärper han tonen:

– Jag känner att jag misslyckats med någon form utav kommunikation här. Vi kallade till det här mötet för att diskutera tvålärarskap, det är det vi skulle vilja se. Och här kommer du och presenterar någonting helt annat. Så antingen avbryter vi mötet här och nu och så tar vi kontakt med någon annan rektor som är intresserad av att jobba med det här. Eller också...”


Med detta och med den alltmer bristande likvärdigheten i bakhuvudet, så är det inte svårt att inse varför Lärarnas Riksförbund redan 2008 efter en undersökning där 89 procent av lärarna och 66 procent av föräldrarna menade att kvaliteten inom utbildningssystemet skulle förbättras om statens ansvar för skolan skulle öka, ställde kravet på en översyn av huvudmannaskapet och ett modernt statligt huvudmannaskap för svensk skola.

 

I dagens undersökning som UR utfört visar man att av de 980 rektorer som besvarat enkäten uppgav 51 procent att de någon gång känt sig överkörda av kommunen i sin roll som rektor, 48 procent av rektorerna tror att deras uppdrag skulle underlättas om de istället var anställda av staten och en lika stor andel svarade ja på frågan om de ansåg att skolan bör återförstatligas. (Endast 22,6 procent uppgav att man är emot det.)

Alla de farhågor vi hade när dåvarande skolministern Göran Persson (S) drev igenom kommunaliseringen blev besannade och Folkpartiet har sedan många år drivit krav på att återföra ansvaret för skolan till staten. Ytterst naturligtvis för elevernas skull, det är för dem skolan finns, för likvärdigheten och för lärarnas rätt att kunna stå starka och stolta i sin roll som professionella lärare. Ska vi höja resultaten i svensk skola så behöver alla de reformer som sjösatts under alliansregeringen få tid att ge effekt och mer kommer att behöva göras. Men till skillnad från Sveriges Skolledarförbunds ordförande Matz Nilsson så menar Folkpartiet att den viktiga frågan nu faktiskt har kommit att bli just vem som har ansvaret för skolan. Det är uppenbart att både lärare och skolledare i hög utsträckning delar den synen och det hade varit insiktsfullt om även en av svenskt utbildningsväsendes viktigaste företrädare hade vågat ta ställning för sina medlemmars stärkta roll, även om det innebär att man får ta fighten emot ett antal kommunpolitiker. Det är våra elever, lärare och rektorer värda!

 
www.folkpartiet.se


söndag 27 januari 2013

Tal på minnesdagen av Förintelsen, Helsingborg.


Förintelse. Själva ordet är så grymt, så definitivt. Att fullständigt förstöra så att det inte längre finns till.

Jag kommer aldrig att förstå den ondska som låg bakom det systematiska dödandet av miljoner och åter miljoner människor. Människor som metodiskt utrotar andra människor. Som i vissa fall varit deras grannar, vänner, skolkamrater tidigare. En ideologiskt motiverad, industriellt genomförd utrotning av Europas judar. Av romer, personer med funktionshinder, homosexuella. Av demokrater och kommunister.

Jag kan inte heller fullt ut sätta mig in i hur det känns att vara hatad bara för att man är jude eller rom. För sin tro, för sitt ursprung för sin kultur.

Och även om jag gråter när jag hör berättelserna så kan jag inte begripa det ofattbara lidande som drabbade judar och romer under Förintelsen.

Men en sak förstår jag - vi är inte vaccinerade mot grymhet bara för att vi nu lever på 2000-talet. Jag kommer aldrig att förstå, men jag har en skyldighet att bidra till att det minne som håller på att bli historia aldrig glöms bort. I dag hedrar vi Förintelsens offer. Människorna som drabbades av det ofattbara. Vi gör det både för att hedra alla de som blev berövade sina liv och alla de som berövades sina nära, men också för att påminna oss själva och varje ny generation så att vi alla blir lite mera vaksamma mot intolerans och främlingsfientlighet var och närhelst den dyker upp.

För den dyker upp. Jag ser den var dag. Här hemma i Skåne, i Stockholm, ute i Europa. Den finns ibland lite i det dolda, men väldigt ofta också helt öppet. I Malmö har det öppna hatet lett till att människors frihet beskärs, man kan inte längre leva på det sätt man vill, människor väljer att flytta för man känner sig inte längre trygg. Här hemma. Så nära och nu.

Och i allt fler länder ser vi framgångar för partier som pekar ut judar, romer och muslimer som orsaken till samhällsproblem. I Ungern ordnar det stora högerextrema oppositionspartiet, Jobbik, uniformerade marscher utformade för att påminna om Pilkorsarna, de nazivänliga trupperna under andra världskriget. Romska läger rivs och människor fördrivs både från hem och land. Nyligen föreslog en parlamentariker i Jobbik att alla judar ska registreras eftersom de anses kunna utgöra en potentiell säkerhetsrisk. Även i andra europeiska länder växer högerextrema partier. I Grekland patrullerar det nynazistiska partiet Gyllene gryning gatorna och utför våldsamma raider direkt riktade mot judar och romer. På gatorna hörs stöveltrampet igen. Barn tvingas växa upp med en klump i magen av rädsla. Föräldrar oroar sig över att inte kunna skydda sina barn emot ondskan. Detta händer idag. Det som vi gemensamt sa aldrig fick inträffa igen.

Därför måste vi minnas. Därför måste kampen mot främlingsfientlighet och intolerans fortsätta. Det politiska ledarskapet måste vara glasklart. När det gäller att stå upp mot förnekarna ska partipolitiska hänsyn läggas åt sidan och goda krafter förenas – Vi kommer aldrig att acceptera att intoleransen normaliseras. Därför har regeringen också gjort direkta satsningar emot antisemitism, antiziganism och islamofobi.

Dessa satsningar kommer att fortsätta tillsammans med de judiska och muslimska församlingarna och de romska föreningarna. Det räcker inte med punktåtgärder eller projekt. Demokratin måste ständigt byggas på – den blir aldrig färdig.

Vi ska fortsätta prioritera kampen mot hatbrott. Polisens kunskap har ökat under senare år. Men det är fortfarande alldeles för få av de anmälda brotten som leder till att en förövare slutligen döms. Rättssamhället måste fungera bättre - samhället ska klara att markera mot och lagföra hatbrotten - den som drabbas av hatet måste få upprättelse.

Men det räcker inte bara med politiska åtgärder. Vi har ett gemensamt ansvar som människor att säga ifrån. Det är vårt gemensamma ansvar att alla ska kunna känna sig trygga i vårt land. Alla ska ges samma livschanser och utrymme. Vi måste agera mot intolerans varhelst det sker. I Budapest, i Athen, i Malmö, i Helsingborg…

Vi minns också Kristallnatten varje år, natten mellan den 9 och 10 november (1938) då beväpnade grupper från nazistpartiet iscensatte den landsomfattande pogromen i Tyskland.  Men vansinnet uppstod inte över en natt. Alla vi som är demokrater måste vara medvetna om att Förintelsen aldrig hade kunnat äga rum utan årtusenden av utbredd antisemitism och antiziganism i Europa.

Antisemiter har ett ständigt intresse av att förvanska historien. Och i takt med att överlevarna blir färre riskerar förnekarna att bli fler. De som inte minns det förflutna, de som inte har kunskap om det förflutna är enkla mål för enkla ”sanningar och snabba lösningar” på komplicerade samhällsproblem. De som inte kan sin historia är dömda att upprepa den. Det är därför det är så viktigt att historieämnet i skolan nu stärks. Våra barn och barnbarn måste ha kunskap om vad som skedde i Belzec, Treblinka, Auschwitz-Birkenau -  varför det skedde och hur det kunde ske.

Det finns effektiva vapen mot antisemitism, islamofobi och främlingsfientlighet. De stavas mänskliga rättigheter, kunskap och tolerans. Förutsättningen för att vi ska bevara öppenhet och tolerans är att de goda människorna säger ifrån och säger stopp. Det farligaste som kan hända ett samhälle är när de goda människorna tittar bort och bagatelliserar kränkningar av andra människor. Och i arbetet för en värld utan förtryck ska vi hålla förtryckarna ansvariga för brott mot mänskliga rättigheter.

Förutom mitt uppdrag som riksdagsledamot är jag sedan ett år tillbaka ordförande i utskottet för jämställdhet och icke-diskriminering i Europarådets parlamentariska församling. Frågor om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens roll är fundamentala för mig som politiker. De utgör min plattform, mitt rättesnöre. Ändå måste jag med skam erkänna att det inte är förrän nu när jag får ta del av 47 nationers samlade erfarenheter inom området som jag till fullo har insett den enorma exkludering romer utsätts för och alltid har utsatts för. Och denna exkludering tar sig helt ogenerade former även i kretsar som annars kallar sig för upplysta, liberala och demokratiska. Föraktet emot romer behöver man fortfarande inte dölja – det anses stå för ”allmänt vedertagen sanning”.

För inte så länge sedan fick svenska romer varken gå i skolan, rösta eller tala sitt eget språk. Fram till 1952 hade romer inreseförbud i Sverige. Våra gränser var stängda när de hade behövt vara som mest öppna. Under Förintelsen mördades uppskattningsvis en halv miljon romer av nazisterna, hälften av alla Europas romer – ändå har långt ifrån alla länder i Europa erkänt att Förintelsen utgjorde folkmord av romer och romerna har aldrig fått samma officiella erkännande på den Europeiska nivån som judar fått. För mig visar det att Europa inte har ansett att det är lika viktigt att erkänna romernas öde som judarnas under Förintelsen, att vi till och med i detta fruktansvärda exkluderar romer. De har inte ens rätt till ett erkännande i döden.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Jag ger er här idag två löften;
- Jag ska aldrig glömma Förintelsen och jag ska arbeta för att ingen ska glömma – både som politiker, som medmänniska och som mamma till tre söner.

- Jag ska använda min plattform i Europarådet för att arbeta för att också romer ska få samma erkännande i alla våra 47 medlemsstater, som offer för folkmord under Förintelsen.

Jag brukar ha en strof av Tomas Tranströmer med mig i min väska. Den läser jag ibland när jag förtvivlar över mänsklighetens grymhet men vill påminna mig om att allting och alla går att förändra;

En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa – var stolt! Inne i dig öppnas valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag har lärt mig att det någonstans i Talmud står att den som räddar en människa, den räddar en hel värld. Så måste det vara. Om alla var och en av oss räddar en människa, så är världen räddad.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vi kan inte bära all världens elände på våra egna axlar. Men vi kan göra mer än vad vi gör idag. Och om vi tillsammans står upp, då vinner de goda krafterna. Tillsammans kan vi förändras människa för människa, land för land.

Tack för att jag fick komma hit.

 


 

 

 

torsdag 17 januari 2013

Välkommet regeringsbeslut idag om utökad undervisning i matematik!


Sedan 1990-talet har svenska elevers resultat i matematik sjunkit i de internationella kunskapsundersökningarna PISA och TIMSS. Svenska elever ligger idag under genomsnittet och långt ifrån toppländer som Finland, Japan och Sydkorea. Orsakerna till våra dåliga resultat är naturligtvis inte att våra barn är dummare än andra. Förklaringarna är helt enkelt att vi haft alldeles för många lärare som saknat utbildning för att undervisa i matematik, att eleverna i alltför stor utsträckning lämnats åt att arbeta på egen hand och jämfört med många andra länder har svenska elever särskilt på lågstadiet relativt få undervisningstimmar i matematik.

Regeringen har tidigare presenterat och sjösatt ett antal reformer för att åtgärda problemen och i och med dagens beslutade proposition om utökad undervisningstid i matematik tas ännu ett steg för att omvandla den svenska skolan till en skola med fokus på kunskap. Förslaget innebär utökad matematikundervisning i grundskolan med 120 timmar från och med höstterminen 2013, dvs en extra timme per vecka i tre årskurser.

Ska Sverige kunna överleva som kunskapsnation måste våra elever bli bättre på matematik och det är få förunnat att födas med den kunskapen. För de allra flesta av oss krävs det helt enkelt att med duktiga lärares hjälp nöta in det tills det sitter. Dagens beslut är ett steg i helt rätt riktning!